...omtänksam liksom...

Jag bestämde mig för att diskutera med min son om vad han trodde att religionsfilosofi kunde vara.

Hans första, spontana tanke var att det var ”en slags dikt om religion. Man skriver en massa, inte som information utan historia om religion, eller inte historia utan mer som en berättelse.” När han använder ordet dikt får jag en känsla av att det han syftar på är just begreppet filosofi, att det har med tankar och funderingar att göra. Det visar han också sedan när han går vidare med att man skriver mycket och att det man skriver är mest som en berättelse, inte som historia eller information. Han gör alltså skillnad mellan olika sätt att uttrycka sig kring olika frågor.

Jag blev också nyfiken på hur han ser på vad religion är. Han säger då att ”det är det man tror på. Religioner som islam eller judendom. Man kan vara muslim eller jude eller så. Det är vilken religion man tror på liksom. Och religionsfilosofi förklarar alltså vad religion är… i en berättelse!”

Jag föreslår sedan att jag ska sluta som lärare och istället bli religionsfilosof, men han är inte alls överens med mig. Han anser att jag passar som lärare, att jag har rätt attityd, ”snäll men sträng när det behövs, omtänksam liksom”. Att vara religionsfilosof, grunnar han vidare, är nog svårt. Man måste, säger han, läsa mycket och plugga ganska länge. Till saken hör att jag har studerat (IKT och lärande, specialpedagogik och religion) de senaste 5 åren och han börjar nog tycka att det är väl mycket ;-)

Jag är naturligtvis (eftersom jag är mycket nöjd med mitt yrke) glad för att han tycker att jag är på rätt plats där jag är. Jag blir också nyfiken på hur han tänker om att läsa och plugga mycket och hur han kopplar det till sin egen skolgång…, men det får jag ta i en annan diskussion.